Jag trodde verkligen att jag skulle göra det vid det här laget. För nu har det snart gått två månader sen jag lämnade stan. Men jag saknar inte pulsen, inte uteställen, inte shopping och inte att leva mitt ofrivilligt valda nomadliv. Jag saknar vänner men inte fler bekantskaper. Jag är så less på att skaka hand, upprepa namn, fråga ut för att sedan glömma, gå vidare och börja om igen. Och jag är så trött på att presentera mig, är det verkligen nödvändigt? Man ses ju med största sannolikhet aldrig igen. Och gör man det så minns den ena men inte den andra. Eller så låtsas han/hon inte göra det.
Usch, jag låter som en riktig bitterfitta. Men jag trodde aldrig att jag skulle ha ångest för att åka tillbaka till Stockholm igen. När jag flyttade från Umeå för 3,5 år sen var jag övertygad om att det var för en livstid. I dag känns det inte lika självklart. Mammas mat, det lugna tempot och gamla bekanta ansikten har gjort mig bekväm igen. Jag har verkligen saknat det! Och jag kommer att göra det i höst. Särskilt när det vankas c-uppsats och uteblivet socialt umgänge.
Men jag får några veckor till innan höstterminen drar i gång. Just nu är det bara övningskörning och pepp för Way Out West som gäller. Till skillnad från dig blir det min enda Sverigeresa den här sommaren, men desto mer njutbar! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar