Jag saknar inte Stockholm

Jag trodde verkligen att jag skulle göra det vid det här laget. För nu har det snart gått två månader sen jag lämnade stan. Men jag saknar inte pulsen, inte uteställen, inte shopping och inte att leva mitt ofrivilligt valda nomadliv. Jag saknar vänner men inte fler bekantskaper. Jag är så less på att skaka hand, upprepa namn, fråga ut för att sedan glömma, gå vidare och börja om igen. Och jag är så trött på att presentera mig, är det verkligen nödvändigt? Man ses ju med största sannolikhet aldrig igen. Och gör man det så minns den ena men inte den andra. Eller så låtsas han/hon inte göra det.

Usch, jag låter som en riktig bitterfitta. Men jag trodde aldrig att jag skulle ha ångest för att åka tillbaka till Stockholm igen. När jag flyttade från Umeå för 3,5 år sen var jag övertygad om att det var för en livstid. I dag känns det inte lika självklart. Mammas mat, det lugna tempot och gamla bekanta ansikten har gjort mig bekväm igen. Jag har verkligen saknat det! Och jag kommer att göra det i höst. Särskilt när det vankas c-uppsats och uteblivet socialt umgänge.

Men jag får några veckor till innan höstterminen drar i gång. Just nu är det bara övningskörning och pepp för Way Out West som gäller. Till skillnad från dig blir det min enda Sverigeresa den här sommaren, men desto mer njutbar! ;)

Småland

Jag rör lite på mig den här sommaren. Jag reser lite kors och tvärs och får se platser jag aldrig sett tidigare. Förra söndagen var jag och min kompis Erik på besök på Österlen. På vägen till Tomelilla fick vi en läskig idé. Har du sett filmen Groundhoug day, där Bill Murray får uppleva samma dag om och om igen, tills han tillslut, efter att ha ändrat sig lite som människa fick fortsätta sitt liv som vanligt. I vårt fall skulle vi istället varje dag få utstå vägen till samt den lilla skånska staden Tomelilla. En liten oroväckande tanke.
Jaja, Österlen var vackert och den delen av Skåne har mycket att erbjuda. Vitemölla är en mysig gammal fiskeby och passera därefter snabbt förbi Kivik och stanna hellre i Simrishamn, som är mycket vackert och har mycket att erbjuda. Vi satt nere vi hamnen när några gubbar riggade till spelning. Vad skulle det bli, tänkte vi. Trubadur och sommarånger? Nej, det blev frälsningsarméns dängor, helt plötsligt kände jag mig som om jag hade kommit hem till Jönköping, den svenska kristendomens näste. Vi lämnade snabbt hamnen och åkte hem.

Efter ytterligare några dagar i Skåne åkte jag till min kompis Åsa som bor utanför Växjö. Ut i skogen, bara träd så långt ögat kunde nå blev en välbehövlig paus från Skånes öppna landskap. Under fredagen träffade jag min kompis Sara och fick uppleva den lilla pulsen i Växjö. Jag lyckades pricka in Karl-Oskar dagarna och för en gångs skull vara gatorna fyllda med folk. Allt såldes, langos, våfflor, kaffe, knäck, sill, godis, karusellbiljetter mm. Jag och Sara satte oss först på det mysiga fiket gusto, med världens trevligaste personal och gick senare till det omtalade Café de luxe. Vi tog varsin öl och försökte prata samtidigt som gamla gubbarna i rockabilly-mundering sound-checkade. En övervintrad göteborgare kikade fram och frågade oss om det var okey med att det höll på och mixtrade. Självklart sa vi, annars går vi ut.
Senare på kvällen kom Åsa och hennes syster in och vi stod och tittade på Rix fm-festival. Inte så himla bra, och alla runtomkring oss var antingen 14 eller 40. Det var också ett genomgående tema resten av kvällen, det var nog inte riktigt vårt klientel. Vi besökte dock baren/restaurangen Sangria och hade riktigt trevligt.

Igår fortsatte Smålandsäventyret och jag och Åsa åkte till Tingsryd. Jag var spänd och förväntansfull efter allt jag hört om den lilla staden och dess varuhus Börjes, där allt skulle vara billigt. Särskilt räkmackorna och glassen. Vi började dock dagen med att spela minigolf på Tingsryds camping. Banorna var självklart felkonstruerade, lutade och allt möjligt men Åsa tog tillsist hem segern. Därefter stack vi till Börjes hästaffär och mötte upp Åsas syster som precis slutade jobbet. Och därefter fikade vi och jag åkte så småningom tillbaka till Jönköping.
Som sagt ett riktigt Smålands äventyr.

Svensson, Svensson

Tack för bilden Lotta! Det behövdes något fint att titta på tycker jag.
Du verkar ha det bra, och visst har man en liten hatkärlek till sin gamla hemby. Jag befinner mig i Huskvarna just nu och jag njuter samtidigt som jag vet att jag snart kommer att tröttna på det. Men att sitta i ett hus med trädgård är inte så himla dåligt, jämfört med kullerstensgatorna i Lund.
Men det är inte det jag kommer att berätta om idag. Jag har nämligen gjort något som de flesta i detta avlånga land redan har gjort flera gånger men som jag nu äntligen (läst det ironiskt eller inte) kan bocka av på min "to do-lista". Det handlar om att åka till kommersens högborg, att trängas med tusentals bara för att göra några få klipp, om det nu överhuvudtaget är några klipp. Kanske är det något som alla bara intalar sig för att förtränga den konstnad som det egentligen innebär att ta sig dit. Jag pratar förstås om Ullared och Gekås.

Det tog ca 1,5 timmar att åka dit från Jönköping, jag åkte med mina släktingar och under bilresan pratade vi om vad vi skulle köpa. När vi väl kom dit var jag därför ganska taggad. Min bror hade också gett mig  instruktioner på saker han ville att jag skulle köpa så när vi kom ner till fritidsavdelningen slängde jag snabbt ner en termos + termosmugg. Billigt, antagligen inte så bra tänkte jag, men slog bort denna negativa tanke. Äh, den håller säkert ett tag.

Jag sa till min kusins fru att jag kände köpadrenalinet växa inom mig, hon sa att hon snarare kände det motsatta. Jag förstod inte riktigt varför hon kände så, och blev samtidigt lite rädd för vad jag egentligen skulle få med mig därifrån. Saker som jag verkligen inte behövde?!

Men jag kunde vara lugn, när jag kom upp till andra våningen (eller entréplan) blev jag anti-anti-anti. Jag försökte kryssa mig fram med kundvagnen, men högertrafiken fungerade inte alls. Man kom inte framåt och jag tappade snabbt bort hela mitt shoppingsällskap.Tur att det finns telefon....(jobbigt dock att alla har iphone med samma ringsignal)
Vi fikade i en oas i mitten, knasigt var dock att läsk - och kaffemaskinen bara tog enkronor och 5 or. Växelmaskinen kunde bara ge tior. Kanske var det min trötthet som tog överhand men jag tänkte cyniskt att det så här Gekås tjänar pengar, ger inte tillbaka växel minsann!
Efter lite fika fick jag upp energin igen och jag gjorde lite fynd. Jag kollade också inte lite iphone-saker även om jag inte skulle ha nåt. Jag kollade också in lampsortimentet och började drömma om hur jag skulle inreda min nya lägenhet som jag får i slutet av augusti.

Sen var det betalningsdags. Här var det långa köer men det gick ganska snabbt ändå och det blev överkommligt. Jag tror att alla i resesällskapet var ganska nöjda. Sen åt vi middag i Gekås restaurang, maten var god och väldigt välbehövlig. Blodsockerhalten var nere under noll.
Framåt fem åkte vi hemåt, och hemresan var något tystare än ditresan.

Hur ska jag då summera denna svensson-utflykt?
På plussidan hamnar
 * känslan av att tillhöra ett grupp, dvs medelsvensson, även om det bara var för en dag
* Att jag såg Morgan-lager-killen från programmet Ullared på TV
* butikens organisationen, när jag skulle prova kläder, "scannade de in" antalet plagg på en plastlapp med omklädningsrummets nummer på. När jag skulle gå ut "scannades samma kläder ut". Min moster smet in med ett extra plagg till mig, i en annan storlek (hon orkade inte med kön, vilket var förståligt) Utcheckningstjejen blev något förvirrade när vi hade ett extra plagg med oss: Kunde det blivit kaos, så som det kan bli när elektronik är inblandat? Men nejdå, vi löste det lätt.
* Sällskapet såklart!
* och bra priser
På minussidan hamnar
* allt folk
* att de ständigt ropade ut i kundtjänst om personer som var borttappade. Men det handlade nog mest om att jag föreställde mig själv jobba där och hur fruktansvärt tråkigt, och jobbigt det skulle vara.
Ja, det var en bra dag.

Hemma men inte hemma

Den kallas ju för skärgård min hemort men det känns som en missledande titel. Dom som inte har varit i Holmsund får säkert bilden av att det är grönt och frodigt, att vattnet är kallt och rent men att det ändå finns en uppsjö av gamla träbåtar. Obegränsat med färsk fisk och turister på sommaren. Men nej, så är det verkligen inte!

Visserligen är det grönt men gråa och illaluktande timmer- och pappersfabriker förstör delvis den idylliska skärgårdsbilden. Badplatserna har grumligt vatten och sist jag badade i älven som går vid orten fick jag så många vattenloppbett att jag grät. Både för att det kliade värre än vattkoppor och för att det såg så fruktansvärt äckligt ut.

Men det känns ganska skönt att känna och veta det. Jag vantrivs i Holmsund och kommer inte att flytta tillbaka hit. Missförstå mig rätt, jag har det jättebra här uppe just nu! Över midsommar var vi på vår stuga i Finland som överlägset är min favoritplats. Bastade, badade, solade, läste och hängde med min fantastiska släkt. Inne i Umeå har jag hittat på mycket roligt med vänner och familj (därav att detta inlägg kommer så sent...), övningskörandet går bra och mina kollegor här uppe är supertrevliga. Umeå kanske det kan bli i framtiden men jag och Holmsund är ett avslutat kapitel och det känns som ett gott och välbehövligt slut.

Vad kul eran utflykt lät! Jag har hört så mycket gott om Skåne, skulle verkligen vilja resa runt där! Kanske nästa sommar. I dag gör jag en utflykt till Ratan med mamma och pappa, där ägde det sista slaget på svensk mark rum (enligt pappa...). Tänk att 2009 var kungen där för då var det två sekel sedan Sverige var i krig! (enligt historieböckerna...)

Ps. Kände att det behövdes en bild på bloggen, bjuder på en på stranden vid vår stuga ;)

Lotta

Helgen v.27

Ibland går tiden långsamt och ibland går den väldigt snabbt och allt händer på en och samma gång.
Förra veckan jobbade jag mina sista dagar på Jula. Det kändes både väldigt skönt och lite tråkigt, jag har faktiskt lärt känna lite trevligt folk där, men ledighet är riktigt härligt.
I torsdags eftermiddag träffade jag min gamla barndomskompis Johanna, som kom ner från Uppsala för att gå på sin kusins bröllop i Hässleholm. Johanna har bara varit på korta besök i Lund tidigare men nu hade jag tid och visa henne runt samtidigt som vi hade riktigt kul. Lite mat, öl och jordgubbar.
På fredagen var det min sista dag på jobbet och jag funderade först på om jag skulle ta med mig någon kaka  men tänkte senare att det var lite för ambitiöst och istället skrev jag några väl valda ord på tavlan i personalrummet.
På fredagkvällen kom två kompisar ner från Växjö. Den ena, Sara har varit i Etiopien i ett år och den andra, Åsa, har bott typ bredvid mig i ett år och jag var lika glad att se båda två. Sara träffade jag som hastigast, då hon skulle hälsa på sin bror på kvällen men Åsa och jag började planera inför vår stora utflykt dagen därpå. Jag och Åsa och våra kompisar Adam och Martin skulle nämligen packa packsäcken och åka till Ven för att cykla och njuta av sommaren.
Vi var dock inte de enda som hade det i åtanke och när vi kvart i tio kom fram till Landskrona hamn för att ta 10-båten stod ca 200 människor framför oss i kön.  Trots att vi slapp biljettkön genom våra smarta Jojo-kort (och kunde använda jojo-automaten) fick vi dock köa för att röra oss framåt och mot vårt mål, Ven. Det var faktiskt kaos, när jag skulle gå in på tursitbyrån för att hämta kartor (nåt måste man ju hitta på när man köar lite väl länge) stod några tanter och diskuterade med en tjej från turistbyrån. Hon sa att det inte hade varit så mycket folk på hela sommaren och hon rådde tanterna att inte åka över. Något modfälld gick jag tillbaka till mina kamrater i kön och berättade vad jag hade hört. Men vi bestämde oss för att inte riktigt ge oss än och fortsatte att prata om lite allt möjlligt. Jag och Adam försökte urskilja vad de små spanska barnen sa som lekte precis bredvid kön. Martin tyckte att våra språkkunskaper inte verkade vara så bra eftersom vi inte ens kunde urskilja simpelt barn-lek-srpåk. Jag vet inte om jag och Adam hade något bra försvar förutom att de pratade väldigt snabbt. Åsa stod och funderade på att skaffa en gnuggistatuering samt kommenterade en snygg kille i rutig skjorta. När väl nästa båt skulle fylllas försökte vi pressa lite grann, men det gick inte så bra och vi rörde oss ca 5 meter framåt. Självklart var det folk som hade förbokat och gick då före utan att ens ha stått i kö. Vi bestämde oss att vänta ytterligare en avgång men när vi inte heller efter denna rörde oss många meter framåt gav vi upp. Martin och Adam hade funderat ut en plan B i kön och vi tog bussen till Borstahusen camping där vi i alla fall fick se Ven.
På stranden intill campingen åt vi vår matsäck och låg sen på stranden och njöt av solen. Vi tog en kaffe på campingen och fick en liten inblick av campinglivet. Det satt en gubbe bakom oss som kommenterade allting och hälsade på alla. Han lär sitta där hela dagarna....
På kaffestället möttes vi av det vitisiga namnet SeVen på restaurangen bredvid. När vi dessutom såg att det fanns en del ungdomar och aktiviteter att göra börjad vi fundera på om detta var den optimala campingen att tillbringa några nätter på. Vi stannade i området till eftermiddagen då vi tog bussen och tåget tillbaka till Lund och Malmö.

Jag och Åsa var soltrötta och la oss för att vila och äta lite. Sara och vår kompis Bengan som också hade kommit ner från Växjö var lite mer speedade. Jag och Åsa vaknade dock till tillslut och mötte upp våra kompisar på Vildanden för att sedan dra till Debaser i Malmö. Ett rikigt trevligt uteställe med uteservering och kul folk.

Söndagen var en segdag, men en härlig sådan. På kvällen var det lite alternativ allsång med s-studenter, vilket var väldigt trevligt. På måndagen åkte jag ut till mina föräldrar och deras husvagn för att få ännu en liten dos av campinglivet. Nu är jag tillbaka i Lund och packar för en tid i Jönköping. Hur går det för dig däruppe?

En sommar i Skåne

För min del stannar jag kvar i södra Sverige ett litet tag till och det känns både bra och ibland lite mindre bra. Om jag börjar med det som känns mindre bra så är det att Lund är riktigt tråkigt när alla studenter inte är här. Inga människor rör sig på de små kullerstensgatorna, det är tomt i affärerna, parkerna och på torgen. Det enda som visar på att Lunds befolkningen inte fullständigt har dött ut är Stortorgets uteservering som faktiskt "vimlar" av lite liv. Nova är också faktiskt ganska välbesökt och ute på Jula, där jag jobbar, kommer det kunder som helt enkelt inte kan sluta handla.
Det som känns bra är att somrarna i Skåne är mycket bättre än somrarna hemma i Småland. När jag och min kompis Åsa cyklade ut till havet och till något som heter Bjärred, var det platt så långt ögat kunde nå. Sädeskornen ute på fälten rörde sakta på sig i sommarbrisen och ju närmre havet vi kom desto starkare blev den friska saltdoften. Det är något som man inte få uppleva någon annastans i Sverige.
Dessutom börjar jag känna mig mer och mer skånsk. Konstigt men sant börjar en del av mig acceptera att jag nu mer bor på sydligare breddgrader. Vad det innebär rent konkret vet jag ännu inte riktigt, men något som gjorde mig upprörd var när infrastrukturministern, och därmed stockholmarna, inte verkade ta öresundstågtrafiken och dess problem på alllvar. När de inte förstod hur mycket folk som faktisk pendlar och rör sig i den här regionen.

Ja, sommaren är här och det innebär en hel del saker. Bland annat massa jobb men även en hel del kul aktiviteter. Nu har vi ju båda bokat Way out west biljetter och typ bestämt vad vi ska bo under veckan, så även denna sommar blir lite av en festivalsommar för min del. Har dock aldrig testat på en stadsfestival förut men Göteborg på sommaren är fantastiskt.

Nu kommer en vecka med ytterligare jobb, sen hoppas jag få lite mer ledigt och kunna göra saker som jag känner för.

På plats i norra Norrland!

En söndag, innan jag flög upp till Umeå, tog vi en tur med en av Stockholms äldsta ångbåtar. Himlen var inte helblå och det blåste ganska friskt men mysfaktorn i fören var hög när båten puttrade ut från Djurgården mot Södermalm. Det var skönt men jag mådde ändå lite dåligt. Det kändes så jäkla surt att se allt fint och samtidigt veta att det inte blir Stockholm i sommar. Att jag inte skulle få vara på jobbet där jag trivs, inte få bo i stan som jag nu kallar för hemma.

Men det är läskigt hur snabbt allt kan vända. Efter en vecka uppe i Umeå med mamma och pappa och bästa vännerna har jag insett hur mycket jag har saknat dom. Jag vill att dom ska vara en del av min vardag jämt. Men så blir det kanske aldrig så jag måste ta vara på tiden här uppe nu.

I morgon bär det av till vår sommarstuga i Finland. Bästa sättet att börja en kanonsommar!

/Lotta